Vaken idag vid anständig tid för en gångs skull. Av lite fel anledningar dock. Bara att göra sig iordning nu, sen traska iväg till kyrkan för att säga hejdå till mormor. Gud vad jag hatar sånt här! När man väl kommit över en period av sörjande så skall man till en kyrka för att dra upp allt igen. Och sen skall man plocka fram det igen när hon och morfar skall spridas. Ibland önskar jag att kroppen hade skapats så att man inte kunde känna av sorg på samma sätt. Om någon gick bort så var den naturliga reaktionen "jaha, är han/hon borta nu?". Fast det väl ändå skönt att känna man älskat någon så starkt. Jag gör det iaf, jag älskade min mormor!