Här är väl en plats jag skulle skriva in mormor och morfar och berätta om hur mycket jag älskar och ser upp till dom, men det känns ju ganska självklart på något vis ändå. Plus att jag har haft väldigt svårt att inse de bägge är borta, tror jag sparar på det tills vi sprider dom... Då kanske jag lyckas säga farväl på riktigt.

Jag tänkte ist välja en person som betydde jävligt mycket för mig, Junior Kumlin. Vi träffades en kväll i Torslanda. Det var Lolle som hade hittat denna lilla sparv och jag fick tyckte för denna lilla tillbakadragna lite halvbryga söta pojk väldigt snabbt. Vi började umgås ganska flitigt ett tag och det blev till en vana att varje fredag då jag kom hem från skolan (bodde ju på internat denna tid) så kom han och mötte upp mig på centralen, och vi satt ofta i nästan en timme kvar på centralen och bara myste för vi ville inte resa oss. Han bodde hemma hos sin kusin, och varje gång vi åkte dit gick vi alltid förbi ICA och köpte upp massa cola och vitlöksbröd. Det var i stort sett det enda vi levde på under våra helger.

Jag har ett väldigt starkt minne från en kväll då saker gick snett. Han hade blivit påhoppad av ca 10 små blatteungar som hade ställt sig och hoppat på hans skalle. När jag satt och väntade på att hans kusin skulle komma och hämta upp oss till akuten låg han i mitt knä och låg och somnade av och till av diverse skador. Ibland slutade han andas, ibland i upp till över en minut åt gången. Jag var så jävla rädd så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag minns då att jag sa till honom någon gång då han var "vaken" att om du försvinner ifrån mig kommer jag att dö själv. Han skakade på huvudet och sa att jag var starkare än så, att jag var starkare än honom. Det var då jag förklarade att om han någon gång skulle försvinna från mig och denna planet så skulle jag aldrig kunna leva vidare utan att känna mig halvdöd. Han betydde allt för mig länge, vi var bästa vänner men ändå så mycket mer.

Efter ca 5 månader ihop så hände vissa saker som gjorde att han inte kunde bo kvar hos sin kusin här i Göteborg, så han flyttade hem till sina föräldrar i Stockholm. Något dog lite då, det var svårt att hålla kontakten på samma sätt. Men bara något år efter det flyttade jag själv upp till Stockholm och vi återfick kontakten igen. Han hade visserligen en flickvän då, men det gjorde inte mig något. Första gången jag fick se honom på ca ett år gjorde mig så otroligt glad, att han fanns där igen liksom. Grejen med Junior var den att vilket humör man än var på, arg, förbannad, ledsen, så fick han alltid allt att bli bra. Jag var alltid svag för den människan, han hade ett sådant otroligt leende och med tanke på hur han alltid lyste upp och log när jag träffade honom fick mig att alltid älska närvaron av honom. Han hade det vackraste och snällaste ansiktet jag någonsin sett. Allt han älskade i sitt liv såg man så tydligt, han visste precis hur man skulle visa sin omtanke och kärlek till folk.

Vi hade ett jobbigt bråk, jag vill inte gå in på vad det handlade om, men varje dag i en vecka mådde jag rent utav skit. Jag klarade inte av att bråka med honom, han var ju min klippa i regnet. Jag tänkte flera gånger ringa och be om ursäkt, berätta hur mycket jag älskade honom, men jag var för feg. Jag förstod inte riktigt varför jag skulle ringa för mitt stora ego insåg inte varför det var min uppgift då det var han som varit dum. Efter ca 2 veckor dock så ringde han. Innan detta bråk bröt ut hade jag lånat en tröja av honom, och det hade väl blivit en del av bråket, trots att det inte alls hade med saken att göra. Vi var väl för stolta bägge två för att inse vad som var fel och fick allt att handla om en jävla tröja i slutänden. Hur som helst så ringde han, han bad om ursäkt. Bad mig behålla hans tröja för han ville jag skulle ha den. Sen sa han att han älskade mig, han var tacksam för jag varit en del av hans liv och han saknade hur nära vi var i Göteborg. Jag höll med honom till fullo, men det var ju svårt att behålla samma kontakt när vi hade nya respektive, men jag sa jag älskade honom ändå, och alltid skulle göra det. Har alltid gjort det och jag var super ledsen över bråket. Jag minns vi bägge sa att vi älskade varandra innan vi väl la på.

Jag var superglad för vi hade löst allt, det kändes som att hela Mount Everest hade lyfts från mina axlar. Men jag hade mycket som hände runt mig, mitt egna "nya" kärleksliv var en ständig kamp så la all energi på det kommande veckor. Ca 3 veckor efter det senaste samtalet vi hade skrev en vän till mig på msn. Hennes syster var gift med Juniors bror eller något. Hon frågade om allt var okej med mig, frågade om jag mådde bra under omständigheterna. Jag fattade ingenting och sa att allt var väl bra?! Lite strul med N men inget som är ovanligt... Då slog det henne, och nästa sak hon skrev var något i stil med "Oj, säg inte att du inte hört om Junior?!". Jag förstod absolut ingenting, men visste han var en expert på att hamna i bråk och dumma situationer så antog det var det gamla vanliga... Hon ringde upp mig och frågade om jag inte visste vad som hänt, och jag fattade fortfarande absolut inget. Jag skrattade till lite och frågade vad han hade hamnat i för trubbel denna gången. Då hörde jag hur hon förändrades på rösten, och hon bad mig sätta mig ner. Jag förstod absolut ingenting, och hon förklarade att hon var skitledsen att hon var den som fick berätta allt för mig, hon trode jag visste för det var typ 10 dagar sedan allt hände. Jag var så jävla nervös så jag skrek på henne och frågade vad hon höll på med, vad hade hänt?!

Då släppte hon bomben, Junior hade tagit sitt eget liv. Jag tappade all kontroll från verkligheten och brast ut i ett hysteriskt sammanbrott och skrek åt henne att ta tillbaka allt, säga att hon drog ett dåligt skämt eller något. Det sa hon aldrig, hon försökte trösta så mycket hon kunde genom telefonen men jag kunde inte höra något längre. Jag satt i en hög på golvet och tappade telefon, jag tror aldrig jag gråtit så mycket i hela mitt liv. Lyckligtvis dejtade min fd. bästa vän en kille jag bodde ihop med så hon fanns där och hörde mitt hysteriska skrik och kom ner. Jag har aldrig någonsin känt mig så liten och hopplös, som att hela jävla världen springer över dig. Jag kan utan tvekan säga att det var den värsta dagen i hela mitt liv, och jag hoppas jag slipper uppleva den känslan igen. Jag gråter än idag varje dag då jag tänker på honom, och jag tänker aldrig sluta med det. Jag tänker av hänsyn till familjen inte berätta hur det hände och varför då de inte vill ha det sagt, men jag har många gånger drömt om att ha sett honom, död. Det är en tanke jag inte kan tänka, det dyker bara upp i mina drömmar. I mina tankar dyker hans leende upp, jag saknar det varenda dag, det kunde få vilken mörk vinter natt som helst att lysa upp som en varm sommardag.

Han tyckte vi skulle ha en låt en gång i tiden. Han valde själv "Saga - Snow Fell", för att han tyckte om mig så mycket så han ville ha en låt med Saga. Och eftersom vi träffades mitt i vintern och första gången vi kysstes var utomhus när det snöade så tyckte han det var det mest passande som fanns. Då och då sätter jag på den och den kan aldrig hålla mina tårar tillbaka. Det är en av de absolut vackraste låtar jag vet, men jag ser den inte som förstörd för jag börjar gråta okontrollerat när jag hör den, jag ser den som ett tecken på hur mycket jag verkligen älskade honom. Jag är så paranoid och saknar honom så mycket så än idag om jag ser någon lång smal rakad med hans kroppshållning så tror jag att det är han. Jag har sedan hans bortgång tom. gått fram till två personer jag sett bakifrån, tagit tag i deras arm och sagt "Junior?!". De vänder sig om och ser förvånade ut, men de förstår inte. Jag antar att jag på något vis önskar att det är han, att allt bara är ett dåligt dumt skämt och han ligger och gömmer sig någonstans.

Saga - Snow Fell ♥